Många månader...
... Sedan skolan slutade, Många månader sedan jag såg dig sista gången. Med en känsla av att vi inte kommer ses igen. Inte heller fick man en chans att säga hejdå, en enda sista gång!
På sätt och vis känns det som om du är ben som höll mig vid liv, du som fick mig att stå ut. Tre långa år med mycket press som jag kände att jag skulle klara av, dagar jag bara ville vara hemma där tanken på dig och en tanke att kunna få prata med dig gjorde att jag gick varje dag ändå.
Jag vill kunna glömma. Glömma dig, Glömma det jag varje dag fantiserar om och om igen. Bara släppa taget och gå vidare. Men helt ärligt är detta något som inte går, jag försöker glömma men tanken faller alltid tillbaka till sitt ursprung, Dig!
Jag skulle så gärna vilja säga at du förstört mitt liv, men det går inte för du har inte varit någon del av det, mer än i titeln som klasskamrat. Jag skulle så gärna velat att du var min första, första i allt, Första Kyssen, du som tog min Oskuld, du som krossade mitt hjärta, Allt det för att senare kunna stanna som de bra vänner som inte behöver ett ända ord för att förstå varandra.
För det är precis det vi på något sätt ändå gjorde, vi kunde skratta utan att något var sagt! Vi kunde ha roligt utan att sagt mer än några få ord.. Det kändes som om det kunde blivit vi, men något satte stopp, men vad?
Min ända önskan är att få säga mitt hejdå, men du bara försvann i all hast och så var du borta borta för alltid. För som min känsla säger kommer vi aldrig att mötas igen, våra världar går åt olika håll, så skulle dem mötas igen måste det vara av ödet som vi möttes igen.
Farväl säger jag, utan att få mig ett ända svar, Farväl!
